inspirationshav

jag har inte vägt mig på över två veckor.
På torsdag ska jag till dietisten med mamma. Dom ska väga mig.
Jag ska vägas en gång i veckan där.

Jag vet inte vad jag är mest rädd för egentligen.
Att jag ska ha gått upp, mammas tårar, att jag gått ner ännu mer och att det inte finns något stopp.

Jag kan se min kropp tyna bort.
Igår när jag var på badhuset, noterade jag att mina en gång (faktiskt, så var det nog det jag var minst missnöjd med) rätt så snygga bröst, har totalt sugits in. Dom är nästan helt borta. Lämnar alla mina välanvända BHar inte ens halvfulla.
Jag använder mig aldrig av BHar med bygel längre. Det känns konstigt och obehagligt, med tanke på att jag inte ens beöver det nu. SportBH är ok. Men inte något annat. Jag sätter hellre på mig ett extra linne under alla tröjor.
Och så var det min rumpa. Den är också helt borta..

Det gör mig lite skräckslagen.
Om jag börjar gå upp i vikt igen (vilket jag mest troligt kommer göra, eftersom jag regelbundet kommer bli kollad)... Var kommer det sätta sig? Jag älskar mina ben. Mina ben som jag alltid alltid hatat. Jag gillar dom nu. Jag vill inte ha tillbaka dom andra benen. Jag vill inte ha tillbaka underhudsfettet på magen. Eller höfterna. Eller armarna.
Men det vet jag ju att jag kommer få... Jag vill bara veta, om även dom delar som jag vill ha tillbaka, kommer tillbaka. Eller om det inte finns något positivt att se i viktuppgången alls...



Idag serveras det kikärtsgryta. Jag vet inte om jag vågar gå till matsalen.
Människorna som stressar.
Flickorna som petar med sina gaflar i maten och uttrycker hatiska ord mot "geggan" dom blir serverade.
Pojkarna som kränger, eller torrt tuggar på ett knäckebröd eller två.
Och så min portion. Kämpar för att äta normalt, även om den största delen av tallriken bstår av sallad, så är min portion oftast störst.
Då kramar ångesten min magsäck och min luftstrupe.

Eller så tar jag bara ett äpple på toaletten


Fan...